Så länge det finns kaniner så finns det hopp. Här hoppas det kan jag säga. Kaninen hoppar inte så mycket, han är nog den stillsammaste kanin jag någonsin skådat. Men jag, jag känner mig lite som pärlan i dataspelet "Pearl" - är det någon mer än jag som spelat det? Hade det på atarin på 90-talet. Man är i rymden och är en studsande pärla och man tar sig fram genom att hoppa på kuber, när man landat på en kub så försvinner den och man måste genast hoppa vidare. Missar man så försvinner man ut i avgrunden men är man duktig så tar man sig framåt framåt och det hela är väldigt spännande.

Det här handlar t ex om att jag har städat ur garderoberna och sen hoppat till nästa grej och städat balkongen och sen hoppade jag vidare till att göra en jättestädning åt marsvinen och  för att inte tala om att jag har tvättat en gång i veckan, dammsugit en gång i veckan (och därmed börjat drömma om en riktigt dammsugare och inte en för 200 spänn som bara puttar allt framför sig). Jag har fått in ett flow på att göra saker som man ska. Undrar om det här kommer hålla i sig hela livet? Är jag vuxen nu?

Finns det något sorgligare än jordgubbsyoghurt? Inte smakar det jordgubb. Skulle på min höjd kunna gå med på att det smakar sylt. Sylt är ingen bra smak i sig. Slisk. Skulle röd vara grå skulle jordgubbsyoghurten vara färgen personifierad. En besk eftersmak och munnen är alldeles tarv. Inte tarv som efter kaffe utan mer som om man ätit spackel. De stackars jordgubbsfröna som kunde blivit nya jordgubbar raspar mellan tungan och gommen. Munnens innandöme har fått samma hemskt tråkiga antifärg som yoghurten. Min mage surnar till och ger mig bannor. Tungan vill flytta hemifrån. Och jag vill bara glömma vad jag nyss upplevt. Slöseri på bär, all form av energi, pengar och bukplats. 

Nej tacka vet jag körsbärsyoghurt. Här kan vi snacka färg. Rödaste röd, som biståndshandläggarens nagellack - ett lack som kan få en att älska att gå till socialkontoret och älska hela samhällssystemet, borrar sig genom tungan och hittar genvägen till hjärtat som börjar dunka i marschtakt. Röda stjärnor framför mina ögon!