Jag är ju en ganska van besökare på Uppsala-Norrtäljebussen... Borde fattat att det är ganska vansinnigt att vara marsvinsresenär på den. När man åker med djur så får man sitta i bussens bakdel, tillsammans med en 7:a (dvs 25 st hormonstinna 13 åringar) samt en stor hund som ägarinnan inte kan kontrollera. Hunden vägrade lämna min marsvinstransport och stog och flåsade över den hela resan. Alla 13-åringar var galna. Jag försökte få ro och studera civilrätt men det gick ju... inte.

Framme i Norrtälje konstaterade jag att tre av tre djur levde. Bra. Ingen som fått hjärtattack av hundflås och tånårsskri. Vickan mötte upp mig och vi stack iväg. 30km/h genom hela sthlm och södertälje. Har så svårt att fatta varför det blir så där... om alla åker i samma hastighet... liksom? Vid 22-tiden var vi framme i Borås och hittade lägenhetshotellet där resterande marsvinskumpaner befann sig. Marsvinen fick husera i ett varmgarage. 

Upp och hoppa 6.30 för att vara i Rävlanda 7.30 för incheck av djuren innan stämman skulle börja. Det kändes som att stämman blev lite väl lång i förhållande till antal beslut men en hel del intressanta saker kom upp om hur vi kan effektivisera marsvinsutställningarna. Vissa tycker att vi ska slopa incheck och låta domaren ohyregranska marsvinen, de menar på att ohyran sprids i incheck - jag kommer faktiskt inte våga åka på en marsvinsutställning utan incheck. Och tänk vad tråkigt eftersom att ingen kan plocka och kolla sina djur under dagen om vi tar bort inchecket - det blir ju domaren som får göra det... Att göra på det viset tror jag också kommer göra att det tar ännu längre tid och risken för ohyrespridning blir större. 

Ett förslag som jag tyckte var intressant var det med fasta bedömningstider. Det tror jag skulle vara väldigt effektivt för då blir utställningen mer planerad och marsvinsutställarna har lättare att hålla koll på sina tider. Då skulle man också kunna ha fler incheckstider och alla behöver ju inte komma tidigt och värsta kön bildas. Incheckarna behöver ju inte heller stå och blåsa ut hjärnan utan de hinner vila. Det är något jag tycker man borde prova i vilket fall.

Efter stämman var det dags för utställning. Jag hade ju med mig mina trogna svin Abiona, self saffron honan och Mästersson, min söta skinnyhanne. Abiona stod sig bra och fick  88p och Ck. Mästersson som för andra gången gick i championklass hamnade på 86p och kom 3/3. När man får 86p i championklass börjar man ju fundera lite på hur man hamnade där. I vanliga fall får han ju 88 eller 89 så 86 kändes lågt. Kommentarerna var bara positiva så då kan man ju också undra hur sjutton poängen hamnade på 86. Men placeringen var i alla fall korrekt, de andra två är bättre.

Sen fick man se ytterligare ett fall med undernärda och ohyrebärande djur som levererades från en uppfödare... Köparen ville inte ha dem, helt förståeligt och uppfödaren vägrade att hämta dem, helt oförståeligt. Inte kul men skönt att det i föreningen finns människor som är villiga att ta sig an dessa. De kommer säkerligen att klara sig och få nya bra hem. Jag är dock lite fundersam eftersom att jag sålt djur till denna uppfödare som jag inte har någon aning om hur det har gått för dem... Man blir lite orolig.

Hemvägen var lång och jag var inte i sthlm förrän efter tolvslaget. Åkte nattbuss därifrån. Djuren fick inte vara med på bussen utan de fick åka i bagageutrymmet. Jag hade ont i magen hela vägen hem pga det, men jag hade att välja på att sova på centralen med djuren eller låta dem sitta där. De klarade sig fint men de måste ha haft det bra jobbigt för det kan inte ha varit varmt och säkert jättebullrigt. 02.15 var jag hemma och packade ur djuren som var väldigt tacksamma för att få komma hem igen. Jag med.  

...för er som undrar hur det gått för lilla Äileene... Det gick inte bra. Såg bra ut men sen vände det. En kväll här i veckan så fick hon krampanfall och därefter gick musten ur henne och hon låg bara och flåsade. Fruktansvärt hemskt. Själv var jag inte hemma utan hade en kär vän här som övervakade... Känns himmla olustigt att jag inte var hemma själv och kunde hjälpa henne, tyvärr fanns det väl inget att göra förutom att förkorta hennes lidande lite. Det har varit så ledsamt så jag har inte orkat skriva om det... Jag har haft allvarliga planer på att lägga ner aveln, Äileene var så speciell för mig så det skar otroligt hårt i hjärtat :( Efter att ha förlorat två fina honor det här året så är man inte så sugen på att ta någon kull. Men det kommer inte bli några kullar här på väldigt länge i alla fall så betänketid finns. Och det känns skönt, att bara ha ett gäng svin att pyssla med som man inte behöver oroa sig över på samma sätt som man gör över en dräktig hona... 

Men tack för alla tummar! Tyvärr hjälpte det inte den här gången heller men det är skönt med stöd i svineriet tunga perioder.  

Antingen är det vädret som gör allt så lätt eller så är jag superstark. Jag bar in den otympliga och tunga spånbalen själv. Bar den säkert 300-400 meter :) Yay! Det trodde jag inte om mig själv. Bar den hela vägen utan att tappa eller ge upp. Jag hade beräknat att den här 400 meters färden på apostlahästarna med spånbalen i famnen skulle ta en kvart eller nått eftersom att jag trodde att jag högst skulle orka bära den i 10 meter för att sen ta en paus. Minns en gång när jag bar en sån här bjässe,det var nog inte ens i 10 meter, och lyckades tappa den och pang så sprack plasten runt om och omgivningen var full av spån. Det var pinsamt och surt och många svärord blev det nog den gången. Det här var en fin start på dagen och nu tror jag att jag kommer klara vad som helst - hit me!

Idag ska jag åka till Norrtälje för att sedan ta mig vidare till Rävlanda som ligger typ vid Göteborg - jag har kollat upp det på eniro nu. Har gått i flera veckor och tänkt att jag ska till skåne... Och det här påminner mig om när jag var i Helsingborg och trodde att jag var i närheten av Göteborg... Men visst vore det fint om alla köping låg på ett ställe, alla salan låg på ett ställe, alla tälje på ett ställe, alla borg på ett ställe och alla holm på ett ställe... Geografi är inte min grjej.

Jag, Mästersson och Abiona ska på marsvinsutställning. Jag har inte så höga förväntningar på deras resultat eftersom att tid till förberedelse har varit lika med noll. Men sen är det Svenska Marsvinsföreningens riks-stämma. Det är en del heta ämnen i år så det ska bli spännande. Kul ska det också bli att åka iväg lite, bo på vandrarhem och träffa mina marsvinsnördarvänner :D

Här hemma har det varit jobbiga dagar för  Äileene Supermarsvin. I lördags födde hon ut fem döda ungar. Jättetråkigt, alla såg fina ut men det är skit sak samma för honan är viktigast av allt. Hon såg trött ut men åt på. Man är ju alltid jätteorolig när något sånt här händer för något har ju gått fel och det är ju bara att hoppas att det som gått fel löser sig när ungarna väl är ute. Hon och min hona John låg och kurade ihop, det är bra att de gör det för ifall Äileene var dålig så är det ju viktigt att hon kan hålla värmen.

I söndags kom en till unge ut. Den också död. Och idag kom den 7:e. Nu hoppas jag att det inte kommer ut fler ungar för även om Äileene är ett supermarsvin så behöver hon ju inte slå världsrekord i barnafödande... Hon äter på men ser så trött ut. Hon har alltså haft ett kilo marsvin i sin egen mage. Det är mycket det. Nu får hon lyxbehandling och klarar hon sig så ska hon få en lång avelspaus.  

Börjar denna vecka med att blicka tillbaka på helgen som gått. Jag och två av mina marsvin, Abiona och Överintendent Mästersson, var på utställning i lördags. Överintendent Mästersson fick sitt tredje raka cert och är nu Svensk Champion. Roligt för mig. Mästerssons syster Överbiblotikarie Pipa Larsson fick också cert har jag för mig. Kulit.  Sen var det årsmöte för lokalavdelningen Norrort. Jag blev vald till ordförande för mötet och jag hoppas jag inte spårade ur för mycket. Ville hålla upp tempot för det var ju melodifestival.

I år har jag varit helt hooked på melodifestivalen (det betyder bara att jag sett varje tävling. Har inte någon som helst mer koll). Hookningen beror nog till störst del på social påverkan. Det började med att jag skulle på fest där alla hade hamnat framför den första deltävlingen. Men nu så är det nästan klart. Amazonkvinnan ska bara ut i Europa och slåss för Sverige. 

I fredags runt 14.00 somnade lilla Basta! in, lilla knyttet... lilla nurken. När jag tog ut henne för att matning 05.30 så var hon alldeles kall. Hon åt men väldigt sakta. Satt och värmde upp henne men hon tappade värmen snabbt. Wi var här igen och hjälpte mig, han höll henne varm medan jag åkte iväg och tränade. Det hade varit jättesvårt, man var tvungen att sitta med henne hela tiden för att hon skulle vara något så när varm och inte bli rumstempererad. Men vid 12-tiden åt hon lite bättre. Sen fick hon ligga på värmedyna i buren medan vi gjorde mat. När vi ätit så hade hon somnat in. Lilla lilla nurket.

Det var så hiskeligt sorgligt... Men det var skönt att det gick relativt snabbt. Och det är ju så här det kan vara när man håller på att stödmata, det ser ut att gå bra men så vänder det. Det finns ju ingen ersättning som är lika bra som en marsvinsmamma. Tror att det kan vara extrasvårt med nakenungar eftersom att de inte har någon päls och därför inte kan hålla värmen - all energi går åt till att bara hålla sin lilla kropp varm... 

Tack snälla snälla Wi för all hjälp, nu gick det ju inte men utan dig hade jag nog blivit fullständigt galen på kuppen. Tack och stor kram. 

Ja som ni vet så har agerar jag soldatmamma åt lilla marsvinsknyttet Basta! 5 dagar gammal. Vistas ju mest i hemmets "lugna" vrå och mycket talböcker går det åt under dessa matningssessioner. Nu är det dags för den här: