En psykisk spärr släppte ju i veckan och jag ringde verkstaden. Bilen är hos doktorn nu. Det var jättesvårt att hitta dit - värsta bilkomplexet Uppsala Motor är då. Men ja, nu har dem den och de har ringt mig 3 ggr idag; rapporterat läget en gång då de samtidigt frågade om de fick ha bilen tills imorgon, två samtal var bara någon som bläddrade i papper. När jag lämnat in nyckeln och bildoktorn stod och läste i papperna så suckade han och sade väsande: Jaaa, det här kan ju dra iväg... Då knyckte jag till lite och vips så fick jag nackspärr. Från en spärr till en annan liksom...

Förstår mig inte på dessa spärrar. Vissa miljöer och personer har jag väldigt svårt för innan jag provat. Lantmännens personal var jag väldigt rädd för innan jag handlat där, speciellt de på lagret. Sen var det bilprovningen, det kändes superläskigt men pappa intygade att det var som att gå till tandläkaren, och det var ju inte alls farligt där (det är jobbiggare hos tandläkaren). Brädgårdar och dataaffärer är jobbigt också. Jag vet förlite om sakerna och så får jag för mig att människorna som vistas där har en helt annan kultur än mig själv och att de liksom kommer tycka att jag är tafflig. Och då kan jag tendera till att bli lite tafflig också och det är jättejobbigt för det vill man ju verkligen inte vara. Man vill ju vara tuff och cool och klara allt ;) 

Imorgon ska mina ögon provas för 250 spänn. Vi får se om de behöver en uppfräschning iform av glasögon. Behöver jag glasögon måste jag nog gå till psykolog också. Min beslutsångest kan verkligen driva mig i fördärvet för pettitesser. Jag vet precis vad som kommer hända: Jag kommer att springa runt i stans alla bågeaffärer och be om tusentalsprovex samtidigt som jag kommer kolla gammla bågar på ebay och tradera. Efter att beslutsklumpen fått växa till sig i några dagar kommer jag börja hyperventilera så fort jag ser en ynka monokel... Lever man ett så stillsamt och lugnt liv som jag så måste man ju skapa sig lite dramatik i vardagen. 

Här har det varit full rulle sen sist jag skrev. Fullspäckad vecka med yoga, skola och sociala påhitt hela dagarna. Journey Caféet var precis så skriuvat som jag trodde. Religiösa amerikaner på högvarv som, enligt mig, missförstått det mesta vi skulle diskutera. Men som tur var var vi ju ett tryggt gäng som inte är riktigt inne på såna idéer. Torsdagskvällens ärtsoppeätande och pannkaksätande var också en succé. Hemgjord ärtsoppa av toppkvallité och veganska pannkakor (med sojamjöl och bovete behöver man inga stackar ägg, eller äggen är det väl inte synd om... men ni förstår - V E G A N P R O P A G A N D A).

På yogan händer det saker må ni tro. Jag har blivit riktigt lång i ländryggen och kan nu dunka huvudet i knäna i nästan alla ställningar det ska göras. Sen har jag fått börja med en ny ställning: Marichyasana D En riktig kroppsknut må jag säga. Huvudet har jag stått på själv i tre sekunder som bäst. En av gångerna ramlade jag rakt åt höger och nästan på tjejen som yogade intill mig. Min högra sida är väldigt svag trots att jag är högerhänt... 

I fredags var det som sagt Hej-då-Sa!-fest. Min käraste vän har åkt till Spanien för att arbeta. Kommer vara tomt men en månad går fort. Det blev en lång hej-då-tillställning vilket innebar att jag inte fick alls mycket gjort i lördags. Urk, man är ingen ungdom längre. Men i söndags gjorde jag massor istället. Två prommenader, ett konsertbesök, handla på Tant Gröns skafferi (mysig liten affär ute i Hågadalen som bara säljer ekologiskt och rättvisemärkt, hejja hejja!), var hem till en kompis och åt det jag köpte hos Tant Grön (tahinpasta och "Bio-pasta" med vitlökssmak - mmmm!), sen hjälpte jag kompis att städa mot att kompis hjälpte mig att städa. Så nu är hela lägenheten i någorlunda skick, en liten finputsning så är allt på topp.

Idag har jag varit i skolan, en föreläsning om utvecklingspsykologi. Teorier  snurrar i huvudet just nu, rätt intressant även om man kanske inte håller med om allt. När jag kom hem så ringde jag först och avbokade en synundersökning. Ja just, jag får så ont i huvudet när jag läser så i fredags gick jag runt och bokade synundersökningar här och var så idag fick jag avbeställa den dyra. På torsdag ska bilen till doktorn, äntligen har jag fått tummen ur och ska ordna upp det där. Hejja mig!

Jamenförtusan!!! Det har ju fötts en marsvinskull här också, den 12:e februari. Det var en blandad kompott må jag säga. Äileene Supermarsvin är mamma och Are av Isfolket är pappa. En unge var gigantisk, dubbelt så stor som de brukar vara. Jag har ju ingen våg men den måste vägt minst 150 gram. Tassarna är som mina lillfingrar! Den var alldeles tjock och rund. Elefantungen är superfin i typ, kommer få bra behåring, har de finaste ögonen jag någonsin sett, stora öron MEEEN veck på båda. Men jag ska nog spara och ställa ut i alla fall, herreguuu det är en hudras! Och finare typad skinny har jag aldrig sett. Av hankön är den också, cream/white - som far sin. Unge nr 2 var också en hanne, superfin i typen, normalstor, black/cream. Men denna lille herre är överbehårad. Sista lillplutten var en hona. Ja, var. Hon dog alldeles precis nyss... Hon var väldigt liten och söt, men hon hade bara 3,5 ben... Ett ben var inte helt utvecklat, hon hade ingen tass, inga tår, men där benstumpen tog slut så fanns en trampdyna. Hon har haltat fram och jag har inte riktigt vetat vad jag ska göra med henne, men antagligen var något mer fel på henne eftersom att hon dog - hon kunde ta sig fram relativt bra och verkar inte ha haft problem att kommma åt att dia. Vad jag har hört så är detta mycket ovanligt och det är svårt att veta om det är en ärftlig missbildning eller om det beror på miljö. En väldigt speciell kull det här... 

Morr säger jag bara. Somnade väl halv fem... Gick upp 09.30 vilket var alldeles för sent. Går rakt in i duschen och sen raka vägen till bussen, jo momentet påklädning var ju också med. På busshållsplatsen står en kvinna med barnvagn. När bussen stannar går jag på fram och hon på mitten.

När jag har tryckt mitt kort och strövar bakåt ibussen så hamnar jag mitt i barnvagnsinfernot. Det var två barnvagnar på bussen redan. Jag har liksom hunnit förbi den ena när den tredje ska på bussen. Den andra börjar dra i sin vagn åt vänster och den första drar sin åt höger och jag står liksom och blockar för den tredje som ska in i mitten. Den tredje är en mycket glad person måste jag tillägga.

Jag inser att jag inte kan stå där jag står så jag smiter förbi den andra och jag vet inte om jag råkade komma i kontakt med henne på något vis. Ja jag vet inte men upprörd som en markatta blev hon. Hon väser med den spydigaste syrligaste rösten: Är det viktigare att du ska få komma förbi än att barnvagnarna får plats? Varpå jag glatt svarar: Oj hoppsan jag tänkte bara flytta mig så att jag inte skulle vara ivägen!

Det var så skönt att svara henne så glatt och trevligt, jag inbillar mig att det skar lite i henne. Stack henne i ögat och satte möjligtvis en klump i halsen, eller nej förresten hon är nog för ond för klumpar i halsen. Men att jag fick ett pluspoäng av gud och hon ett minus. Men jag kommer förakta henne för evigt, man skäller INTE omotiverat på mig när jag är übertrött och stressad. Jag tror hennes barn hatade henne också. Det ena som låg i barnvagnen ignorerade henne och det andra grät hela tiden. Pyttsan hejsan.

Det går inte att sova. Jag vill bara vara vaken. Jag skulle kunna dansa indiandans, och jag skulle faktiskt kunna det för det är ingen hemma här så ingen kan säga åt mig på skarpen. Jag tänkte gå upp om fem timmar men jag behöver åtta på mig för att vara piggelin. Det kanske faktiskt är så att jag är riktigt nyfiken på den här veckan. Det här är veckans planer:

Leta efter knäckemackan, alla dagar alltid.

Måndag: Plugga på KB. Kanske hjälpa en vän med kommunikationsproblem på kvällen.

Tisdag: Åka till gävle och vara i skola, ha redovisning (osugen). Gå på Journey Café på kvällen. Sa har lurat dit mig genom att ge mig en fin lapp med en man som sitter på ett järnvägsspår och texten lyder: Life is a journey. Everyone have questions an thoughts along the way. Journey Cafe is a place where you can share yours and hear from others. Our journey os not meant to be walked alone. Ja det här kommer nog bli en upplevelse... Sen är det ju 2 timmar yoga innan det också. Den här dagen kommer ju innehålla allt. Bergis

Onsdag: Upp med tuppen, yoga på morgonen. Sen är det pluggeripluggera hela dagen.

Torsdag: Skoooola. Yoga på kvällen. Efter yoga blir det ärtsoppa och pannkakor hemma hos Sa. Sen sover jag nog över där och...

Fredag: ...Yoga på morgonen. Det är lite jobbigt att göra yoga på kvällen och sen på morgonen. Förhoppningsvis frukost hos Sa efteråt som det brukar bli. Dagen ska väl antagligen spenderas med nätsan i någon psykologibok. Kvällen är det hejdåsafest, rundpingis utlovat! Sa ska till utlandet och jobba en månad.

Lördag och söndag tillhör inte veckan för då är det helg.

Summa sumarum, den här veckan kommer innebära 200 armhävningar, vilket måste göra mina armar något mer tränade. Förhoppningsvis hittar jag min knäckemacka. Sara och jag kommer få umgås så mycket så vi klarar oss ifrån varandra en månad. Sa och jag har kännt varandra i 17 år nu - c'est cool!

I fredags natt drömde jag en massa om bussåkande. Åkte runt i Sverige och stannade i olika städer. Ibland var det regnigt och ibland var det sol. Någonstans på resan är jag inne i en pizzeria och jag har beställt och väntar på pizza. Tjejen bakom mig beställer:

-Jag vill ha den där med banan (lång paus) och (lång paus) hallon, som ni hade i julas. Den där Merry [määääry] Christmas!

Bussturen gick vidare och efter mycket resande hoppade jag av utanför stadshuset i Uppsala.  

Tänk vad en borttappad mobil kan ställa till med. Nu kan jag pusta ut. Kontakt är upprättad.

Hej och hå vilket dåligt avslut på dagen. Satt och åt och bet mig i läppen just där det redan satt en blåsa. Det blöder. Uuuuh vad det är synd om mig nu. Dessutom drack jag apelsinjuice så det sved som satan. Det kanske var dumt gjort men jag hade hällt upp det i glaset och inte tänker jag kasta bort god juice för att jag bet mig i läppen heller.

Igår ringde en vän väldigt sent men jag hörde inte det för jag var ute i krogvimmlet. Men jag ringde upp. Inget svar. Ringa igen efter en stund, inget svar. Jag blev liksom lite orolig och började fundera på om det hade hänt något.

Idag har jag ringt och ringt. Telefonen är av, kanske är batteriet slut och vännen inte är vid sin laddare? Var är vännen då? Jag kan bara komma på tre alternativ. Vännen har gjort något dumt och är inburad av baconligan. Vännen har gått sönder väldigt mycket och är omhändertagen på något slags sjukhus. Vännen har hittat någon att ha en kärleksaffär med så att ta sig hem och ladda mobilen är inte högsta prioritet. Åh, om du ser det här så ring mig.