Mjaha. Då var man pigg då. Inte så konstigt med tanke på hur många timmar jag tillbringat i sängen... Har varit trött hela dagen fram tills 19-snåret. Då släppte också luftfuktigheten över staden. När luftfuktigheten är så där hög så är det som att någon har slagit mig i huvudet med en stekpanna och helt plötsligt blir tyngdlagen otroligt stark och nästintill tvingar mig, suger fast mig, i lodrätt läge.

Och det här med att sova... Har haft jätteont i kroppen i flera dagar för att jag sover så tokigt. Jag som oftast brukar sova väldigt snällt och stillsamt, på sin höjd snarka till, har blivit fruktansvärt rörlig om nätterna. Jag har vaknat i de mest konstiga ställningar. Ibland så ligger jag spikrakt med händerna utsträckta rakt bakåt. Då vaknar jag för att det av någon anledning inte kommer blod till armarna. Tur att jag sover ensam för det måste se så konstigt ut... Men det är en ganska harmlös ställning. I natt vaknade jag för att jag hade så jäkla ont i ryggen... Inte konstigt. Överkroppen och underkroppen hade tydligen skilda viljor. Underkroppen låg på mage och överkroppen låg på rygg. Huvudet hängde lite slött på sniskan.

Natten till i fredags sov jag som en stock. Men jag vaknade med jordens nackspärr. Då hade jag bökat ihop ett stort kuddberg, har typ 700 kuddar i sängen så det går att göra ett stort berg, som jag krupit upp i. Nacken och översta delen av ryggen hade hamnat i en väldigt ofördelaktig ställning och huvudet var mer på väg ner för berget än upp. För att ens kunna lyfta huvudet när jag vaknade var jag tvungen att ta hand med tillhörande arm till hjälp. När huvudet och ryggen var i vertikalt läge igen gick det någorlunda bra förutom att jag bara kunde titta åt vänster. 

Skulle ju åka till Gävle i fredags och opponera och respondera i uppsatsärenden... Kunde inte sova på tåget pga nackspärren. Hade köpt mig en morgonchoklad på pressbyrån. När halva koppen var uppdrucken så uppstod problem eftersom att jag inte kunde böja huvudet bakåt när jag drack. Kasade mig ner i sätet på tåget så jag mer låg än satt så kunde jag liksom hälla chokladen ner i munnen.

Väl framme vid högskolan i Gävle så var det dags för seminariumet. På opponeringen kunde jag inte titta på mina respondenter. Och när jag var respondent kunde jag inte titta på mina opponenter. Ofrivilligt snobbig. Jag hade köpt mig en god fetaostmacka (vilket gick jättebra att äta med nackspärr) samt en juice och en kaffe under en paus. När opponeringen började igen så hade jag en skvätt juice och kaffet kvar. Sippade snabbt i mig juicen (det sörplar ju så konstigt på slutet och det sörplandet vill man ju inte hålla på med under dessa viktiga diskussioner) och högg sedan in på kaffet (kan vara svårt att hålla ögonen öppna i dessa situationer...).

Samma problem som på tåget, halva koppen kvar och jag får inte i mig mer. Övervägde tanken, skulle jag kunna kasa mig ner på stolen på något bra sätt..? Nej, jag satt längst fram i publiken och det skulle verkligen inte sett bra ut. Stolen var dessutom ranglig så jag skulle kunna råka hamna i obalans och sen inte kunna ta mig upp utan assistans. Samtidigt så är det en väldigt dålig opposition där en liten näsvis en konstant sitter och säger "Men då kanske ni hade kunnat skrivit det då". Cec som sitter brevid mig börjar fnittra och jag har svårt att hålla mig. Samtidigt får jag den fina idéen att jag kan ta juicens sugrör till kaffet.

Av med plastlocket som sitter på kaffemuggen (som för övrigt är i papper),  ta ut sugröret ur juiceförpackningen, stoppa sugröret i kaffemuggen (sugröret är också i plast och juiceförpackningen i papper, något behandlat dock). Mina kursare runt omkring mig börjar studera vad jag håller på med och jag känner mig som Mr Bean när han ska packa upp en macka på en parkbänk. Fnissiga är vi redan och när jag ska börja dricka mitt kaffe med sugrör så bryter det ut ett "pffffffffff" från personer runt omkring. Stämningen är som den är och jag kan inte svälja kaffet, har stora svårigheter att ens hålla det kvar i munnen. Men tillslut så kläcker den lilla näsvisa ur sig igen "Men då hade ni väl kunnat skrivit det då?" igen och fokus riktas bort från mig och jag kan i lugn och ro svälja samt snabbt sippa i mig resten av kaffet.  

Mina teorier kring mitt våldsamma, nästintill destruktiva, sovande är att jag har för stor säng. I min säng sover man med lätthet två och skulle nöden kräva så kulle det nog gå med både fyra och fem vuxna personer. Jag har alldeles för mycket frihet i den. Dessutom har jag köpt en tjock och fin bäddmadrass som gör att man inte känner skarvarna mellan madrasserna under. Jag funderar på att kanske bara ha en kudde i sängen i stället för 700. Sen kanske man kunde nåla fast täcket i madrassen, självklart med ett lakan emellan, så att rörelsefriheten blev inskränkt. Ja, jag får fundera...