Jag tänkte här presentera en tidlös outfit med fyra basplagg som man inte klarar sig utan. Passar dygnet runt, året om - med bara små justeringar.

Randig långdress från Marimekko i orange och orange matchas upp med ett par blåvitrandiga bomullsbyxor från PO.P För att bryta av lite så har jag här valt ett par råsa och vita stickade raggsockor från ICA Maxi. Ett par orangerandiga tofflor, Lidl, fångar upp långdressens orange och vi får en harmoni i helhetsbilden. Under sommartid och nattetid kan man med fördel avstå från byxorna, sockorna och tofflorna. Och icke att förglömma, pricken över i:et - nagellack lite slarvigt applicerat för den rätta arbetarlooken.

Nu blåskärmar min dator titt som tätt. Alltid lika spännande att slå på den igen och se om det fungerar.

För någon dag sedan när jag fick blåskärm så slog jag på den. Den gick igång men allt var svart. Jag slog av den och slog på den. Den gick igång men allt var svart. Jag slog av den och slog på den. Den gick igång och knorrade lite men allt var svart knorret avtog. Jag slog av den och slog på den. Datorn går igång och piper lite men allt är svart. Jag ska slå av datorn men datorn vill inte bli avslagen. Den piper lite till fast högre. Jag håller in avstängningsknappen men datorn piper piper piper. PIPER PIPER. PIIIIIIIIIIIIIIIIPER PIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIPER. PIIIIIIIIIIIIIIIIIIPEEEEEEEEEEEEEEER PIIIIIIIIIIIIIIIIPEEEEEEEEEEEEEEEEEEER. Sen går datorn över till ett brandalarmsaktigt tjutande. Det går fortare och fortare. Jag tror att min dator är en tidsinställd bomb och jag vet inte vad jag ska ta mig till. Jag börjar skaka datorn samtidigt som jag håler avstängningsknappen inne (jag har en laptop så det är inte så betyngande att skaka datorn). Jag vet att det här inte är någon vidare bra lösning, att skaka på datorn, men vad ska man göra då?  Tillslut slutar det. Lägger ifrån mig datorn och tränger undan vad som nyss har skett.

Går och lägger mig. Somnar. Ny dag och nya blåskärmar väntar. 

Nu kom jag att tänka på en dröm jag drömde natten till torsdag som också var lite spektakulär.

Det var utställning på Sollentuna mässan och jag var där. I år fick man inte bara burar till sina marsvin utan man fick ett helt innätat bås där man kunde förvara alla sina saker och sina egna burar till marsvinen. Båset gick att låsa också - mycket praktiskt.

Jag skulle ställa lilla Abiona. Tog fram henne och gick omkring med inne på mässan. Alla tyckte hon var så fin så hon klappades och hölls i av allehanda människor. Abiona tyckte inte att det var roligt alls och blev väldigt sprattlig efter en stund - och satan i gatan; jag tappade henne. Hon rusade målmedvetet iväg in i utrymmet där toaletterna är. Jag efter. Och jag får tag i henne. Pust. Sen ser jag att det finns ett hål i golvet rakt ner i avloppsystemet. Hemska tanke om hon hade hoppat ner där. Hålet är typ lika stort i diameter som mina fötter, typ strl 39 då.Tar lilla marsvinet och går tillbaka till mitt bås.

Sollentuna utställningen pågår i flera dagar. Min uppfödarkollega Ulle hade därför inte bara bokat ett bås utan hyrt en hel lägenhet som låg i mässan på något konstigt vis. Där skulle hon bo med sina barn och hon funderade på att hyra den även under resterande delen av året - det var en mycket praktisk lägenhet. Jag gick in till henne och kikade. Den bestod av två rum och kök. Ena rummetvvar såklart redan inrett till ett marsvinsrum. Det var två gigantiska burar som sträckte sig efter ena långsidan. En stor bur på golvet där hon hade alla hannar och en stor bur alldeles uppe vid taket där hon hade alla honor. För att se honorna var man tvungen att klättra upp på en stege. Efter det trevliga besöket hos Ulle gick jag för att se till Abiona igen.

Abiona är fortfarande skärrad och återigen så tappar jag henne. Hon rusar rakt in på toaletterna igen och jag efter. Jag ställer mig på hålet för att hon inte ska gå dit. Men mina fötter täcker ju långt ifrån hela hålet. Jag står och vippar och så klart kommer den lilla grisen rakt mot hålet och vips så ramlar hon ner. Hon sitter förskräckt nere i avloppsystemet, man ser mest en väldig massa toapapper och sen var det två apelsinfestis där också... Hu. Hur ska jag få upp henne? Jag är helt förtvivlad, står och gormar och skriker och försöker engagera människor att hjälpa till. Men alla ser ut som frågetecken och verkar inte alls förstå mitt problem.

Sen minns jag inte riktigt vad som händer i drömmen men nästa gång jag går till mitt bås så är i alla fall Abiona tillbaka. Och hon är hur stor som helst. Som en minigris ungefär. Hon står och vräker i sig mat från en stor skål. Jag måste ha varit borta ett tag... Hon är jättstor och rund i fram och i bak men på mitten så är hon supersmal. Hon såg lite ut som en hantel kan man säga, fast med rundare former. Jag stirrar förundrad på henne och tar upp henne i famnen och börjar massera henne så att hon ska få jämnare former - och det hjälper. Nu är hon stor och rund precis överallt. Måste ha vägt minst 15 kg - hon var så stor så när jag höll i henne så täckte hon hela min överkropp. Men jag tyckte om min stora tjocka gris :D

Sen gick jag och Sophie på marsvinsprommenad i Sollentuna. Sophie hade nämligen ett marsvin som kunde gå fot och var van att få gå på tur minst tre ggr per dag. Så jag hängde med på rastningen. Jag var väldigt imponerad av hur duktigt marsvinet gick i koppel. Men jag tänkte också att jag borde tagit med Abiona, nu när hon hade blivit så stor. Hon skulle nog behöva lite motion - och eftersom att det också är en Luneas-gris så borde hon också kunna gå så där fint i koppel. Vi är i någon park och helt plötsligt så kommer det ett löst marsvin och hälsar på Sophies. Det är någon som släppt ut det på fri fot, eller dumpat det kanske man ska säga. Jag tar upp marsvinet och tänker att jag kan ta det med till mässan. Sen går vi ett tag till och då kommer två stycker rexar. Fina rexar. De uppvaktar Sophies fina buffhona men de var svåra att få med sig. Vi bestämmer oss för att berätta för våra rexuppfödarkollegor att det finns två fina rexar springades i den här parken.

Sen kommer jag inte ihåg så mkt mer av den här drömmen men det räcker nog nu.

I natt drömde jag att jag gick på stan och kom på att jag skulle klippa mig. Lämpligt nog stod jag utanför en frisör som jag tyckte såg bra ut så jag ringde nummret i skyltfönstret. Nummret gick dock inte till frisören jag stod utanför, det var den föredetta frisörens nummer som hade flyttat. Men jag bokade tid ändå och fick tid klockan 13. Gick in i en affär för att handla julklappar och tänkte sen ta en sväng till sthlm av ngn anledning. Gick mot Uppsalas centralstation och kom på att jag inte alls skulle hinna åka till sthlm pga klipptiden, klockan var då 12.25 Struttade runt på stan och glömde bort min klipptid. Men lite efter 13 ringer frisören upp mig och undrade om jag var på väg. Jag kom då på att jag inte visste vart frisörsalongen låg men jag fick en vägbeskrivning. Den låg på ett industriområde bakom stationen (som i verkligheten inte finns). Var på väg dit och då ringde min kursare Cec och hon visste precis vart salongen låg och gav en ännumer utförlig beskrivning hur jag skulle gå.

Kommer till stationen och hittar den lada som jag ska svänga runt. Då möter jag min uppfödarkollega Sophie och hon frågar om jag verkligen vill gå till den där salongen. Jag får då en flashback från någon dag tidigare att jag åkt förbi där med bussen och tyckt att salongen såg väldigt skum ut. Det stod LOPPANS med stora skrikiga bokstäver på fönstret och inuti såg det verkligen inte fräscht ut. Jag blir skräckslagen och får panik - nej dit vill jag verkligen inte. Jag flyr från stationen mot stan, springer så fort jag kan. Måste ta mig igenom en stor grind för att komma in i en allé som leder ner mot ån. När jag går in genom grinden ser jag hårfrisörskan komma efter mig med sin stora schäfer. Jag stänger noga efter mig så att hennes schäfer inte ska kunna springa ifatt mig. Jag börjar springa igen mot stan och hoppas att hon inte sett mig varpå jag ser en annan schäfer komma rusandes mot mig, den kommer från ån. 

Som tur var hade jag en metro med mig som jag slänger åt hunden jag möter så den börjar leka med tidningen istället. Slänger en blick bakåt och hårfrisörskan är efter mig (en kraftig kvinna, inte tjock, med långt blonderat hår) med sin hund som spårar... Svänger snabbt höger bort från (den påhittade) allén och mot centrum. In på trädgårdsgatan, där trädgårdsgatan korsar drottninggatan finns en busshållsplats som jag tänker ta bussen hem till mig ifrån. Jag hoppas de har tappat spåret efter mig men just nu så går det så otroligt sakta att springa. Kommer bara fram en centimeter i taget. Jag försöker få upp farten så att jag ska kunna flyga sista biten till busshållsplatsen, om jag flyger så kan de ju verkligen inte få tag i mig (jag brukar ofta flyga i mina drömmar, har på något sätt lärt mig det - i början kunde jag inte kontrollera det och det hände att jag lyfte utan att jag ville det och ibland kunde jag inte landa heller, men det kan jag nästan alltid nu). Men jag kom aldrig riktigt igång med flygandet och frisörskan var hack i häl.

Då vaknade jag med en jättejobbig känsla. Försökte tvinga mig själv att somna om så att jag skulle kunna drömma att jag hann med bussen och kom hem i tryggt förvar. Men det gick inte. Istället fick jag tänka att jag hann med bussen och åkte hem. Men det kändes inte bra, då hade jag ju inte drömt det på riktigt utan bara tänkt det... Det var bara att ta och vakna, göra klart så mycket som möjligt på första inlämningen på uppgiften till skolan som skulle in klockan 12 idag. Den blev inte så bra men jag har en gång till på mig. 

Tycker det är lite fantastiskt att man drömmer om en skabbig hårsalong som heter LOPPANS. I vaket tillstånd skulle det inte alls vara lika coolt.